Kortisonet har gett önskad efter och Fliza har blivit lugnare.

I lördags gick vi upp galet tidigt för att hinna åka på Mattes brors anhörighetsdag på regementet i Skövde. När vi skulle rasta Fliza under fikarasten släppte vi henne lös på parkeringen eftersom att det inte var någon där. Hon fick hälsa på Mattes bror och springa av sig lite i snöhögarna. Tillbaka till bilen fick hon gå fot. Då mötte vi en man som sa att det var trevligt att de en så väldresserad hund :)

Han bad sedan om att få hälsa så vi släppte ut henne från bilburen igen men Fliza brydde sig inte alls om mannen utan kollade in precis allt annat. Han fick snällt lomma iväg utan att ens fått en liten slick. Tur att han inte såg när Fliza hälsade på Mattes bror, han fick ett helt annat välkommande och ett renare öra på köpet.

Vi fortsatte vår resa mot Mattes syster där det vankades 6-års kalas. Där fanns det både unga och gamla som Fliza lätt kan putta omkull med henne milt sagt bordusa sätt. Denna gången skötte hon sig dock helt exemplariskt och hoppade inte på någon. Hon for inte heller runt som hon brukar göra utan lunkade istället lugnt runt och kollade läget. En av gästera sa faktiskt att hon var en "så lugn hund", första gången det händer! Mattes morfar tyckte att hon såg ”smal och hungrig ut” (som vanligt) och matade henne med både hamburgerbröd och Ahlgrensbilar direkt från bordet. Sedan hade han en följeslagare resten av kvällen. Ganska praktiskt för man visste ju var hon var men mindre bra att lära sig tigga vid bordet och för hennes eventuella allergi. Som tur är så ses de inte så ofta.

Igår åkte vi ut till skogen och gick en promenad. Där såg vi 4 älgar följda av en jakthund, älgjakt så här års? Fliza var intresserad av älgarnas spår men mest intresserad av sin röda dummie.